Demonstrationseffekten, eller: ”Titanic – hon är osänkbar”
Tidigare publicerad i tidningen Studio
Du har säkert provat denna effekt. Du vet, den som är… som en virtuell gitarrpedal. Så fort du kliver in i studion tillsammans med en oinvigd så aktiverar du demonstrationseffekten: plötsligt kommer din perfekt installerade studio svika dig. Alltid är det någonting som aldrig annars händer, som händer just då. Just när du ska visa farsan hur bra dagens studioteknik är, eller just när du ska visa din nya flirt hur roligt det är att sampla hennes röst. Plötsligt fungerar det inte. Ridå.
Du hade tio sekunder på dig. Så lång tid av fokuserad uppmärksamhet får du. Går du över denna magiska gräns och utbrister i ett ”vad nu då? – det här har alltid funkat…” så vet du. Demonstrationseffekten har tagit över och nu kan du bara låna några extra sekunder av desperat problemlösning. Förmodligen gick ännu ett försök att imponera i stöpet.
Det värsta är att demonstrationseffekten har en elak tvilling, och den går under namnet produktionseffekten. På samma vis, så just när du tänkte stjäla en timme från din nattsömn för att slutligen spela in den där idén, så blir du fatalt sviken. Det kanske var så att du dragit ut firewire-sladden till ljudkortet och ändå försökte sparka igång inspelningsprogrammet. Eller att din midiklaviatur plötsligt skickade data på en helt annan kanal än vanligt. Eller ett billarm på gatan, genom det öppna fönstret, just när du lade din bästa sånginsats på 4 år. Pang. Där gick den halvtimmen, för omstart, felsökning, svordomar och kaffespill-torkning. Elände!
Tänk bara på Titanic. Hon är osänkbar! Hon klarar vad som helst! Men inte just den gången. Katastrof. Demonstrationseffekten händer hela tiden, runt om i världen, och leder till elände och åter elände. Men värst drabbas nog ändå den som producerar musik, både i slott och koja. Om man fick en krona för varje gång en musiker utbrast ”vafan!”, ”shit!” eller ”fuck!” skulle man förmodligen vara så rik att man äntligen kunde anställa en egen teknikerstab. Som såg till att bara godhet strömmade mot en när man klev in i studion, varje gång. Snacka om att man skulle bli osänkbar.