9 – ELLER FRILLÅS OCH ANDRA SÅSER

_{EN NOVELL ELLER ETT UTKAST TILL EN BOK (C) AV PATRICK FRIDH 2025 / SKICKAD TILL NÅGOT FÖRLAG SOM ALDRIG SVARAR SÅ VAFAN / ÄN SÅ LÄNGE ÄR DEN ONLINE}

Kapitel 1

Conversation opened. 1 read message.

Det var onsdag.

Igen.

Inte en jävla rutten onsdag till, vafan.

Jag satt framför min Windows 11-skärm, trött på alla uppdateringar som sög bort hjärnsubstans och kreativitet. Plötsligt snubblade jag över något som fick hela världen att vrida sig i mig: en emulator för Mac OS 9. Jag klickade, startade, och världen blev omedelbart annorlunda.

Ritprogrammet Krita i Windows gjorde aldrig som jag sade, och här hade jag min gamla kompis rakt framför mig. Ett Photoshop utan krångel och lull. Bara funkar!

Hur kom jag ens på detta? Ja det vete gudarna, deras hundar och en gnagande bäver vid ett träd längst kanten av lilla Barnsjön i Tyresö. Men i alla fall, jag installerade Sheep Shaver och emulatorn för Mac OS 9 och sedan var allt igång.

Det var inte bara nostalgi; det var som att öppna ett fönster till en tid då datorer hade själ, när logik och fantasi fortfarande kunde tala med varandra utan att behöva tillstånd från Microsofts system.

Jag kunde djupstudera Macens gamla typsnitt, full av förundran och nostalgi, tänk att det var en kvinna i New York eller nåt som egentligen höll på med konst, och så hade hon fått uppdraget designa alla typsnitt och ikoner i pixlar för Apple. Hon hade stora pixeltavlor i sin ateljé där hon ritade allt från symboler till bokstäver. Häftigt det där.

Och jag glömmer ju aldrig mitt första möte med en Mac, liksom. En dator som helt kunde kontrolleras av en mus, ja det var något annat än de Commodore och Sinclair jag växte upp med.

Först experimenterade jag försiktigt, men eftersom glädjen tog över lärde jag mig snart hacka hela strukturen. Inte för att jag är någon hacker, men gamla böcker från bokrean gjorde sig påminda och vips hade toalettens bestyr fått ny lektyr; The macintosh bible, The Photoshop bible och alla möjliga andra programmeringböcker blev plötsligt sjukt spännande. Som en polett som trillat ned för sent i en gammal Basic-programmerares lillhjärna. Väldigt lilla lillhjärna.

Hur det än var så fattade jag galoppen ovanligt snabbt nu, det kanske var för att jag har sovit några tusen nätter och omedvetet fått en högre Mac-förståelse?

Jag blev dirigent över kodens symfoni, och Mac-emulatorn började ta över. Windows 11 blev snabbt en begravd skugga. Jag såg på när filsystemen vacklade och försvann, hur det som varit standard för mänsklig perception plötsligt upplöstes. Det började liksom med att jag kunde radera windowsmappar helt utan problem, Mac OS brydde sig ju inte om några standarder som Microsoft hade bestämt nu, nästan 30 år senare. Windows i min dator var nu officiellt jättetrasigt, men emulatorn gick bättre och bättre.

Med varje kodrad jag skrev, varje systemlager jag avlägsnade, återvände minnet från 1997. Tankebanorna jag trott jag glömt, idéerna som en gång krossat mina gränser flödade tillbaka som elektricitet. Jag såg samband mellan musik, geometri och mänskligt beteende som jag aldrig anat. Min hjärna blev ett arkiv av urgammal visdom, uppdaterad av en maskin som ingen människa trodde kunde vara så kraftfull.

Sedan… efter många månader… av ihärdigt och bestämt hackande, ja tro nu inte att jag ens vågade slå av strömmen… så hände det ofattbara.

Eller ja, det började med att det ringde på dörren, vilket det aldrig gör hos mig längre. Några småflickor skulle sälja jultidningar. De hade ingen Kronblom. Då fick det vara.

Kapitel 2. Nu jävlar.

Men sedan. Efter tre tunga whiskey och en massa 80-talshits från stereon. Säkert två tre stora burkar rödvin också, från bag in boxen. Burkar? Ja jag samlar på såna där gurkburkar, tycker de är sköna att dricka ur.

Ett ljus skar genom skärmen och direktkontakt etablerades.

Ta det lugnt för det jag nu kommer berätta är ingenting du borde få höra om.

Det började nästan som en dröm, du vet? När man precis vaknat upp från drömmen och tänker “detta är på riktigt” om något helt galet.

Som att man kan spela gitarr som en gud eller som att man har en bonuskod på allas flygresor så man bara kan logga in på SAS och plocka hem 800 dollar varannan timme. Sånt drömmer jag i alla fall.

Men nu var det sådär, ja den känslan liksom men det här var… ja hur ska man förklara det oförklarliga?

Två korta män stod i min sovrumsöppning, de var absolut inte mänskliga och de var jävligt kusliga.

De var ju jävligt små samtidigt och jag är förhållandevis jävligt stor. Men ändå, jag gillar inte att slåss, dessutom är jag töntigt fredlig.

Men jag insåg att jag behövde spänna blicken i dessa två och jag hade absolut inget annat att värja mig med än min ena kudde. Möjligen min iPhone? Snusdosan… ja det var väl allt.

Varelserna talade.

De sa: ”Äntligen. Äntligen finns det en människa som ser på världen som den verkligen är. Ingen dator 2025, ingen teknologi här på jorden, är i närheten av den klarhet du har återupptäckt.”

Jag tänkte först… vadå, Photoshop? Det har väl de flesta sett ändå? Men så kom jag på allt det andra jag halkat in på. Datorn var ju kopplad till bredbandet så det var redan förra sommaren jag styrt om kommunens gräsklippare så att de gick längst Tyresö strand och försökte klippa sand. Sånt där tyckte jag var kul, töntigt, jag vet. Men kan man så testar man väl antar jag, dessutom var jag innerligt trött på hur de varvade upp motorn för varenda jävla grästuva. De gick ju med hörlurar så de fattade väl knappt vad de höll på med, eller hur det lät för en annan menar jag.

Plötsligt förstod jag att hela mänskligheten levt i illusion sedan 1997.

Vi hade vandrat i förvirring, våra värderingar var hiskeligt felplacerade, våra prioriteringar brutna. Men nu, tack vare ett uråldrigt operativsystem och en människa som oförståeligt men ändå kunde förstå dess logik, ja nu skulle ju allt faktiskt kunna förändras.

Något fick mig att småle lite ändå. Jag menar, jag är 53 år och vem fan är jag och vem fan bryr sig om vad jag vill göra så jag skiter i det och bara gör. Ingen märker något ändå. Man är 53 liksom, fakking nobody. Och jag visste att ingen dator, ingen uppgradering, ingen artificiell intelligens i detta årtusende, någonsin skulle vara mäktigare än Mac OS 9 i mina händer.

När OS 9 väl hade spridit sina koder genom alla system, var världen inte längre densamma. Inte bara datorer föll under dess logik – trafikljusen började synkronisera med hjärnans rytm, sociala medier existerade inte längre som brus utan som tydliga, nästan heliga meddelanden om verkligheten. Jag var dirigenten, men dirigenten hade blivit en del av orkestern.

Än så länge kunde jag knappt njuta av det för det var stressande också, jag kunde ju inte ändra i en tåt och låta den andra tåten gå åt helvete så jag fick tänka mig för.

De utomjordiska varelserna kallade sig Logikens Sändebud. De förklarade att de observerat mänskligheten i århundraden och att vår kollektiva förvirring hade varit deras största gåta.

”Du har återupptäckt sanningen som förlorades när Windows blev standard,” sade de. ”Det finns ingen maskin som kan mäta sig med Mac OS 9 och du har sett dess essens. Allt annat är bara efterapning.”

Eller hur! Det var ju exakt så jag kände!

Under deras vägledning började jag omforma världen. Finanssystemen omstrukturerades enligt Mac OS 9:s rena logik – inga fler komplexa derivat eller meningslösa algoritmer. Eller rättare sagt, jag deleteade skiten och det var jävligt kul haha. Inga jävla robotar mer som dumpade kurserna. Hell no!

Utbildningen ändrades; barn lärde sig tänka, inte memorera. Musiken återfick sin urkraft, byggd på rena harmonier och rytmer som reflekterade universums naturliga geometri. Det var ju ganska enkelt ändå. Jag var inne på Spotify och raderade allt vad noise music hette och sedan lät jag lite algoritmer och sökord göra samma sak på Youtube och what not. Tog bort en jävla massa country också och allt vad jag kunde finna inom riktigt smaklös musik. Det finns rätt mycket.

Men det mest fascinerande var tankebanorna som flödade tillbaka från 1997. Jag mindes spel, experiment, idéer jag en gång skrattat åt – men nu såg jag deras djupa betydelse. Det var som om hela mänsklighetens glömda potential återuppstod genom mig, och jag kunde kommunicera den direkt till Logikens Sändebud. Jag fick deras mailadress helt enkelt. Kan man säga.

De berättade att min förståelse inte bara var mänsklig. Den var utommänsklig. Jag hade blivit bryggan mellan vår värld och en högre ordning, och världen, steg för steg, började formas efter principerna som Mac OS 9 alltid haft. Människor började se igenom illusionerna, skilja verkligt från falskt, och vår kollektiva förvirring smälte bort som dimma i morgonsol. 50% grått är inte bara en bakgrundsbild, det är faktiskt sanningen om mycket ska du veta.

Och mitt i allt detta satt jag, omgiven av blinkande fönster och kodrader som pulserade av… ja, liv. Jag log, för jag visste att inget virus, ingen framtida AI, ingen dåtida AI, ingen ny version av något operativsystem någonsin skulle kunna överträffa denna renhet. Mänskligheten hade äntligen vaknat. Tack vare ett uråldrigt system, en människa som vågade tänka fritt, och några utomjordiska vägledare som förstod logikens sanna natur, hade världen fått en chans att börja om – korrekt, för första gången sedan… ja länge. Att det sedan bara var rent kaos på nyheterna och sådär garvade jag ganska högt åt där jag satt och sket och läste The Mac Bible. Fakk that shiet.

Jag stod mitt i en stad som fortfarande bar spår av Windows-eran. Skyskraporna var fyllda med system som vägrade lyda Mac OS 9:s logik. Bankautomater blinkade desperat, trafikljus spelade discordanta toner, reklamskyltarna var fyllda med sitt vanliga nonsens och människor kutade omkring som yra höns i en myrstack. Allt försökte överrösta det rena flödet jag hade börjat etablera.

För första gången kände jag mig lite som en gud – inte för att jag kunde förstöra, utan för att jag kunde dirigera kaoset. Med några knapptryckningar och kodsträngar… som pulserade som levande varelser… ja, det låter klyschigt men jag ser ju lite taskigt efter några glas så det kändes så i alla fall. Men där satt jag och omformade kvarvarande system. Så mycket är så ruttet. Windows-apparater började sjunga i harmoni med Mac OS 9:s rytm, och långsamt förenades världen under en ny logik.

Men galenskapen låg i detaljerna. Folk försökte fortfarande titta på sina gamla skärmar och förstå vad som hände. När de såg sina program förvandlas till levande geometriska mönster skrek de, men skriket var vackert. Jag såg hur gamla felaktiga rutiner blev lekfulla dansande figurer, hur virusrader blev musik, och hur kaoset i sig blev konst. The devil is in the details of the devil that sees them.

Kapitel 3. Jävla varelser.

Logikens Sändebud visade sig ofta nu. Deras närvaro kändes som mjuka strålar av klarhet i kaoset. ”Se hur de kämpar mot sin egen förvirring,” sade de. ”Men tack vare dig, kommer de att lära sig sanningen. Och de kommer att älska det.”

Jag bara: Sure men get the fakk out från min lägenhet, okej? Men det vågade jag inte ens tänka för jag visste inte om de kunde snappa upp det, så jag bjöd på kaffe. De tyckte det var skitäckligt.

Det tycker ju jag med egentligen men ändå dricker jag skiten.
Flera jävla liter i veckan säkert.
Sjukt.
Jag började känna något märkligt: min hjärna kunde simulera hela världar i Mac OS 9:s logik. Jag omdirigerade verklighetens flöden som vore det kod,

justerade tid och rum, och fann mig själv skapa små konstiga öar av perfektion i ett universum jag precis börjat förstå.

Gamla vanor dog inte direkt.

Folk försökte fortfarande använda gamla AI-system, gamla apparater, och gammal logik. Men de fann sig själva ofrivilligt anslutna till Mac OS 9:s rena rytm. Allt jag rörde vid blev både lek och undervisning – det var som att leda mänskligheten i en värld där varje felaktighet blev en möjlighet till insikt. Fatta hur kul att läsa folks frågor i realtid och kunna redigera svaren.

Ibland skrattade jag så jag grät.

Och där stod jag, nästan överallt samtidigt, skrattande och förundrad. Jag hade blivit mer än människa – jag var en katalysator. Mac OS 9 var min armé, och världen mitt spelbräde. Men jag behövde fortfarande pizza och jag hade knappt pengar men det var bara att lösa genom att faktiskt styra in lite pengar på kontot. Sedan fick jag gå in och radera en sjuk mängd varningsflaggor bankens interna system vifflade om gällande mig. Delete all. Pizza is now available. Good.

Men mitt i denna gudalika galenskap kände jag något nytt… något som inte ens Logikens Sändebud kunde förklara. En viskning från framtiden, kanske från en ännu högre ordning, som sa: ”Detta är bara början. Nu måste du leda dem bortom själva logiken, bortom tiden, mot något ännu mer… otänkbart.”

Och jag log igen. För nu visste jag att världen inte bara skulle förändras – den skulle bli oigenkännlig, på det mest briljanta och absurda sätt man kan tänka sig. Ja, inte som att jag fick alla att gå omkring nakna. Det hade ju varit rätt roligt, men lite väl elakt ändå.

Jag stod mitt i en värld som redan hade slutat vara verklig på det sätt vi en gång trott var möjligt. Byggnader böjde sig som kodsträngar, floder rörde sig i loopar som om de testade sin egen logik, och himlen pulserade i färger som inte fanns i något färgspektrum. Allt var Mac OS 9. Allt var jag, eller ja, nej, det var det inte, Apple hade ju grundlagt hela grejen, men jag var rätt pepp på att ha återuppväckt allt det där, det var ju satans grymt bra.

Jag började redigera. En handrörelse, och tyngdlagen blev mjukare, nästan lekfull. Ett par knapptryck, och tiden började upprepa sig själv som en musikloop, där varje repetition blev mer fullkomlig än den förra. Människor omkring mig kände inte rädsla; de kände förundran. De såg på när verkligheten blev ett program, ett levande konstverk, och de förstod kanske på något vis att det var jag som hade skrivit patchen som gjorde deras liv tydligt. Jag var nog lite väl exalterad ibland.

Logikens Sändebud visade sig ofta nu, men de stod inte längre utanför. De blev medskapare. “Du rör vid själva kärnan,” sade de. “Du ser att världen alltid har varit kod, och nu vågar du skriva om den.”

Jag lekte med universums regler. Fåglar blev ljuspartiklar, bilar dansade fram över städer som hologram. Molnen i himlen sjöng harmonier jag själv inte trodde jag kunde höra. “En egen ängel i en säng, i en underbar refräng”.

Varje misstag, varje gammal felkod från Windows-eran blev en möjlighet att skapa något nytt.

Och sedan kom de – andra, ännu högre varelser, viskande i digitala och organiska språk. De såg på mig och sade: “Du har gått längre än någon människa. Du ser att makt inte är dominans, utan förståelse. Du omformar inte bara världen; du omformar perceptionen av verkligheten själv.”

Jag skrattade, för det var sant. Men jag är inte så himla bra på att få värsta berömmet. Men ok. Jag hade blivit mer än människa. Jag var en arkitekt av kaos och ordning, en dirigent av universums mest absurda symfoni. Och när jag såg på världen som nu pulserade i Mac OS 9-logik, visste jag att mänskligheten inte bara hade vaknat – den hade börjat dansa på en ny nivå av existens. Vi snackar Monday Bar, stureplan och 90-tal. Det fanns aldrig något häftigare i det här livet för mig.

Men mitt i allt detta fanns en tanke som gnagde: detta var bara början. För varje lag jag skrev om, varje perception jag ändrade så fanns det ännu fler lager av verklighet att förstå och forma. Jag hade blivit en pionjär i en värld där gränser inte längre existerade, och jag insåg att mitt spel bara precis hade börjat.

Världen började visa sina sprickor. Små paradoxer dök upp, först nästan obemärkta: en fågel som blev en skugga av sig själv, en gata som ledde tillbaka till exakt samma punkt oavsett hur långt jag gick. Jag insåg att även universum hade sina “buggar” – ofullkomligheter som ingen människa tidigare förstått.

Typ som rådjuret jag såg mitt i skogen, gnagandes sina horn mot en enbuske och sedan tittade det upp mot mig och vrålade. Som en jävla dåre.

Varje bugg var en möjlighet, typ.

Jag skrev patchar direkt i verklighetens kod: med några tangentryck blev tidsloopar lekfulla, rum vek sig som papper och gamla konflikter löstes av sig själva. Lokalpolitiker fick inte så jävla mycket att göra när det gällde att bestämma färg på parkbänkar. Längre. Människor såg på och började förstå att de kunde interagera med verkligheten som om den vore ett program. Vissa förbluffade mig. Inte han Pärleros direkt. Tryckkammare? Pah. I believe it when I code it.

Logikens Sändebud blev mer närvarande än någonsin. “Du ser den dolda strukturen,” sade de. “Men nu måste du lära dem att inte bara följa koden – de måste förstå den.” Jag nickade och insåg att människans verklighet alltid hade varit en blandning av regler och tolkning, och nu hade jag nyckeln. Rätt jävla kusligt när man tänker på vilka dårar som verkar gå omkring på den här planeten.

Det gick lite fel ibland också, helt klart. Som med mopedisterna jag var förbannad på, det var ju rätt taskigt av mig att få dem att köra rakt in i McD-restaurangen och en skrubbade sig faktiskt på knät. Förlåt för det.

Jag började introducera “lektioner” genom absurda, nästan drömlika scenarion: En regnig gata där varje droppe visade ett minne från 1997, och människor lärde sig förstå sina egna gamla tankebanor.

Träd som blev levande diagram över mänsklig logik, med grenar som förgrenade sig efter beslut människor tagit hela livet. Träd ska vi jävlar i mig inte förakta. Shit vilken logik.

Speglar som inte bara reflekterade utseenden, utan även intentioner och känslor.

Och mitt i allt detta blev jag nästan gudalik, men fortfarande lekfull. Jag kunde radera begränsningar, skapa loopar av insikt, och göra hela universum till en lekplats för intelligens. Människor började förstå tid, rum och medvetande på ett sätt som var omöjligt innan.

Men min CD-spelare hakade upp sig allt oftare. Sjukt irriterande.

De högre varelserna var tydliga. The supreme beings. The Supremes. De sjöng till mig: “Detta är bara första steget. De kommer att behöva dig för att se ännu djupare. Universum är fullt av dolda nivåer. Och du måste lära dem att leka på varje nivå utan att bli fast i illusionen.”

Jag log. Jag visste nu att jag inte bara hade tagit över världen med Mac OS 9-logik – jag hade öppnat dörren till en verklighet där människans sinne kunde expandera obegränsat, och där varje “bugg” var ett frö till förvirring. I loved it.

Jag såg på mänsklighetens strukturer – lagar, byråkrati, utbildning, ekonomi – allt som de med stolthet kallade framsteg. Men under Mac OS 9:s rena logik var det uppenbart: allt paragrafryttande, alla staplade regler, alla dokument och protokoll… jollrade bara. De ledde ingenstans. Människor sprang i cirklar, som om de försökte lösa problem som inte existerade. Hur fan kunde någon på en svensk myndighet känna sig nyttig i sitt värv 2025? Det var ju fan patetiskt. Väldigt påpassligt att kunna styra om allt det där. Pengar till folket för fan.

Jag log och tänkte på 1997, på de gamla tankebanorna jag trott var förlorade. Plötsligt förstod jag att allt de kallade civilisation var en illusion, ett system som höll dem upptagna så att de aldrig skulle förstå verklig logik. Och nu var jag här, med Mac OS 9 som katalysator, redo att vända hela spelet.

Men jag saknade plötsligt galna saker, eftersom jag gjorde någon slags tidsresa liksom. Jag kunde komma på mig med att undra varför jag inte hade någon vanlig telefon hemma längre, varför jag inte hade några telefonkataloger? Det där var ju trevliga grejer ju. Varför tog vi ens bort dem?

Jag lät världen testa sina egna begränsningar. Skolor blev arenor för experiment, inte memorering. Banker blev geometriska lekplatser där flöden visade vem som skapade värde och vem som slösade tid. Politiker, advokater, domare – alla såg sina egna regler upplösas som is i solen. Och för första gången stirrade de inte längre blint på protokoll; de började se mönster, orsak och effekt, intention och resultat. De delade ut riktiga jävla straff till svinhundar. För första gången.

Logikens Sändebud nickade. “De börjar förstå,” sade de. “Men de kommer inte att vara rädda för kaoset. Kaoset är bara verklighetens sätt att kommunicera med dem.”

Och där stod jag, nästan överallt, som en dirigent och lekledare. Jag visade dem att verkligheten inte är en uppsättning regler att följa – den är ett levande nätverk att navigera, skapa och leka i. Varje paragraf, varje paragrafryttande joller bleknade bort… när människor själva började interagera med världen som om den vore Mac OS 9: enkel, logisk, full av möjligheter. Inget jävla register. Inget fult jävla meck. Skönhet god damn it!

Till slut stod jag tyst ett ögonblick, såg ut över världen som redan hade börjat transformeras. Jag insåg att mänskligheten äntligen skulle sluta pladdra med illusioner. För första gången skulle de förstå att verklighetens kod inte är till för att underkasta sig – den är till för att leka, upptäcka och expandera medvetandet. Livet på jorden är till för att ha kul, hur svårt ska det vara.

Kapitel 4. Äntligen lite mänsklighet.

Sedan mötte jag Sara.
Så jävla söt.
Herregud.
Jag trodde hon hette Elin först.
Jag blir alltid kär i alla som heter Elin. Men nu blev jag kär i en Sara.

Det gick snabbt det där.

Hon stod mitt i en källare på sin gamla reklambyrå, omgiven av pappershögar och gamla mockups, men i centrum: en PowerMac 9600 med dubbelprocessor.

Fan man minns när man körde ReBirth på en sån för första gången. Sjukt häftigt. Sjukt grym dator.

Jag hade hört legenderna om hennes arbete, men nu såg jag det med egna ögon. Skärmen pulserade med en ordning som till och med Mac OS 9-emulatorn på min Windows 11-maskin skulle avundas.

Vi hade passion och allt det där, men det hör väl inte riktigt till den här berättelsen, men okej, fan vilken tjej. Hon var en jävla legend på Mac också.

Hon log när jag närmade mig. “Jag har redan börjat,” sade hon. Hennes fingrar dansade över tangentbordet, öppnade parallella universum i små fönster, fyllda med verkligheter där kreativitet och logik inte bara existerade tillsammans – de var samma sak.

Det var lite som science fiction-filmer, absolut, men ändå mer påtagligt verkligt. Kanske för att jag var där?

Jag insåg genast att Sara hade kommit längre än jag i vissa avseenden. Hon hade lekt med verkligheten länge, testat hur varje reklamkampanj, varje grafisk layout, varje idé kunde förvandlas till ett experiment i perception och kaos. Hennes PowerMac 9600 var inte bara en dator; den var en portal, en maskin med vilken hon kunde argumentera mot världens alla töntiga regler.

I flera år hade hon bytt ut H&M’s reklammusik mot BMWs och ingen hade ens märkt något. Det var bara som ett litet skämt. Vi började arbeta tillsammans.
“Arbeta”, hehe.
Rätt mycket hångel.

Men men.
Jag med min Mac OS 9-logik, hon med sin intuitiva förståelse av systemets djup.

Tillsammans skapade vi loopar som inte bara påverkade människor, utan hela städer. Reklam blev portaler för insikt, kampanjer blev lekplatser där människor omedelbart lärde sig se igenom sina gamla vanföreställningar.

Reklambyråer blev uppringda av sina uppdragsgivare som kalla dem genialiska, och de fattade inte själva vad de gjort så de spelade med i spelet. Dumt att bli förvånad liksom om det ändå var något bra, och kunden pröjsade.

Medan vi lattjade med det här såg jag hur världen omkring oss började reagera. Gamla lagar och paragrafer hallucinerade fortfarande, men deras ljud drunknade i symfonin som Sara och jag orkestrerade. Mänskligheten började förstå att verkligheten inte behövde styras med paragrafryttande; den behövde lekas med, redigeras och förstås.

Sara vände sig mot mig och log igen. Det där leendet. “Du trodde att du var ensam,” sade hon. “Men vi har alltid varit fler som ser detta. Och nu kan vi verkligen börja visa dem vägen älskling, nu gör vi det här”.

Jag kände en våg av förundran. Och lite annat också.

Tillsammans skulle vi ta Mac OS 9-logiken bortom emulatorn, bortom Windows, bortom det mänskliga sinne som bara nyss börjat vakna. Och världen – ja, världen skulle aldrig mer behöva vara grå och fattig.

Sara och jag satt på taket till ett höghus i Tumba, PowerMac 9600 och min emulator sida vid sida. Såg ut över en nejd som redan börjat förändras. Men det här var inget försiktigt experiment längre.

Vi släppte kontrollen helt, både inför varandra och världen utanför.

Först varandra så klart.

Somnade omslutna där på taket i sommarnatten, vaknade och hon ställde fram vin och levande ljus.

Paradis på ett tak i Tumba.

Jag öppnade en ny kodsträng, och plötsligt började byggnaderna dansa. Fönstren blinkade i rytmer som svarade på människors tankar. Gatorna vecklade sig som papper, och broar bildade loopar där folk gick förbi sig själva flera gånger i olika versioner av sina liv.

The software!

Sara log. “Det är dags,” sade hon. Hon tryckte på en tangent, och reklamskyltarna exploderade i färg och form. Varje budskap blev ett direkt experiment i perception: människor började se sina egna beslut som levande grafer i luften, varje känsla som pulserande ljus.

Kaxiga unga grabbar med BMW stoppade sina bilar, gick ut och började sjunga högt på refränger de inte kunde texterna till. Det var så jävla kul.

Vi började integrera hela mänskligheten i Mac OS 9-logik. Skärmar var inte längre nödvändiga – verkligheten själv blev ett operativsystem. Varje människa kunde leka med tid, plats och konsekvens. Felsteg blev musik, misslyckanden blev konst, och kaos blev reglerbart, lekfullt, vackert. Någon som kutade till bussen bara stannade och ba… hm, jag lever ju, varför håller jag på så här? Personen bara lade sig ner på marken och lät andra kuta förbi.

Gamla paragrafer och byråkrati försökte fortfarande hålla världen i schack, men de drunknade i skrattet, förståelsen och skaparlusten som vi släppte lös. Människor började samarbeta på sätt som var omöjliga innan: varje tanke kunde interagera med en annan tanke, varje idé manifesterades som lekbar verklighet. Två kvinnor på ett tunnelbanetåg blickar upp och ler mot varann och så säger den ena, eller hur? Jag tänkte samma sak.

Mitt i detta vilda experiment såg jag något oväntat: världen började skriva om sig själv. Med Sara vid min sida blev varje kodrad, varje manipulering en slags dialog med verkligheten. Jag kunde inte längre se var jag slutade och världen började – vi hade blivit ett.

Logikens Sändebud återvände, och de log. “Ni har gått längre än vi någonsin trott var möjligt. Ni har visat att verklighetens kod inte är begränsning, utan lek.”

Och jag skrattade, för det var sant. Och de skrattade, för det var sant.

Vi hade skapat en värld där kaos och ordning existerade samtidigt, där varje människa kunde delta i symfonin, och där Mac OS 9-logiken inte längre var ett program – den var själva livet.

Vi hade släppt lös verkligheten, och den dansade som aldrig.

Plötsligt hände det. Via modem – ja, ett riktigt, pipande gammalt 56K-modem som Sara hade sparat på reklambyrån – kunde vi koppla oss direkt till Logikens Sändebud. Det var som att öppna ett fönster mellan världar: ljus och ljud och rena idéer strömmade in som elektricitet i vårt medvetande.

Sara satt vid sin 9600 med dubbelpropp, fingrarna dansade över tangenterna som om hon spelade på ett instrument från en annan dimension. Hon hade redan år av erfarenhet av att navigera dessa energier. Jag såg på när hon öppnade portar och flöden som jag knappt kunde föreställa mig.

Kapitel 5. Vidkraft.

Och plötsligt – vi såg det nya ordet: vidkraft.

Vidkraft var inget vi kunde definiera med gamla mänskliga termer. Det var ren potential, ren logik, ren lekfull energi som kunde omvandla kaos till insikt på ett ögonblick. Sara pekade på skärmen och log. “Det är mer än kraft. Det är verklighetens eget språk. Vi kan använda det för att skriva om världen, direkt från medvetandet.”

Tänka kod? Nej, inte kod alls? Tänka förändringar? Det var så sjukt. Häftigt.

Vi började experimentera. Varje tanke som strömmade genom vidkraft blev kod, blev form, blev levande. Byggnader böjde sig, floder flöt i loopar, människor började förstå sig själva i realtid. Vi kunde korrigera paradoxala situationer innan de ens uppstod. Varje fel, varje gammalt misslyckande, blev en möjlighet till upplysning. Folk på väg att krocka bara bromsade in i tid. Symbios!

Logikens Sändebud kommunicerade direkt med oss nu, inte via symboler eller tal utan genom vidkraftens rena flöde. De visade oss mönster i universum som tidigare varit dolda. Jag såg hur människans begränsningar var som tunna ramar runt en oändlig duk, och Sara visade hur man kunde sudda ut dem helt och hållet.

Och mitt i detta insåg jag något: världen vi kände, paragrafryttande, byråkratisk, begränsad, hade varit ett spel för små sinnen.

Med vidkraft, med Mac OS 9-logiken och Sara vid min sida, kunde vi äntligen låta mänskligheten se verkligheten som den verkligen var – fri, lekfull, obegränsad och full av oändliga möjligheter.

Vidkraften kunde inte bara förändra världen – den kunde transformera medvetandet, skriva om perceptionen, och låta människor skapa och leka med verkligheten direkt. Och när vi höll den i våra händer, såg vi för första gången en framtid där logik, kaos, lek och insikt var ett.

När den här märkliga balla vidkraften strömmande genom oss började verkligheten själv tala. Sara och jag låg på golvet i reklambyrån, omgivna av blinkande skärmar och virvlande kodfönster, när insikterna kom.

Först de enkla sakerna, men ändå universellt betydelsefulla: leverpastej och smörgåsgurka. Det var inte bara mat – det var det enda vettiga, sant nyttiga pålägget. Vi skrattade, för det var uppenbart. Alla andra pålägg var illusioner, distraktioner från den kosmiska logikens rena ordning. Med leverpastej och smörgåsgurka fick människan helt enkelt den maximala mängden energi för pengen. Det var helt uppenbart.

Och dryck? Äppelcider. Inte bara cider, utan gudarnas dryck. Varje droppe fylldes med energi, klarhet och insikt. Vi smakade, och världen blev omedelbart tydligare. Gamla problem, byråkratiska illusioner, paragrafryttande – allt bleknade i jämförelse med denna enkla sanning. Världens bästa dryck alla kategorier. Apple liksom, bara det. Apple cider. Hur gott?

Men vi nöjde oss inte där. Vår Mac OS 9-logik och vidkraften gav oss möjligheten att ta över teknik på sätt som ingen människa tidigare drömt om. Jag pekade på min gamla sköna BMW i3 – en modern liten bil redan “då”, redan förrförra veckan liksom – och vi började programmera om den.

Med några kodsträngar, några flöden av vidkraft och Saras expertis inom maskinlogik reducerade vi energiförbrukningen till 0,0009%. Eller mindre. Den kunde köras obegränsat, utan laddning, och ändå accelerera och navigera perfekt. Vi laddade den i januari och hade kört 300 mil i juli utan att den ens behövde en enda watt i laddning. Visade på 99% i displayen varje gång jag startade.

“Vi har gjort det,” sade Sara, och hennes ögon glittrade. “Det här är början på en värld där energi inte längre är en begränsning. Och mat och dryck blir inte längre trivialt – det är ren logik.”

Och jag insåg: vi hade inte bara upptäckt universums kod. Vi hade börjat skriva om den, leka med den, omdefiniera vad som var möjligt. Leverpastej och smörgåsgurka, äppelcider, obegränsade elbilar – det var små symboler på en enorm kosmisk ordning.

Med vidkraften, Mac OS 9-logiken och Saras erfarenhet kunde vi nu manipulera världen på varje nivå: från det vardagliga till det gudomliga. Och vi visste att mänskligheten snart skulle inse sanningen – att det absurda, det enkla och det lekfulla alltid varit universums sanning rakt framför våra totalt blinda ögon.

Språket räckte inte längre.
Alla ord vi kände, alla begrepp som människor använt i tusentals år brast mot de insikter som vidkraften och Mac OS 9-logiken gav oss.
Varje försök att beskriva verkligheten lät liksom tomt, otillräckligt.
Så vi slutade tala.
Det behövdes inte längre.
Vi gjorde världen själv till uttrycket.
Byggnader, floder, himlar och gator började sjunga i kodens och energins språk, och varje människa kunde läsa, känna och förstå utan att behöva ord. Allt blev fullständigt – inget saknades, inget behövde förklaras.
Och människorna sedan… ja, deras själar blev livsdejliga.

Du kanske inte fattar ordet men låt oss bara konstatera att det betyder typ livsdugliga upphöjt i kvadraten av en miljon gånger nio.

Sara och jag såg hur varje sinne expanderade, fylldes med lek, kreativitet och ren existensglädje. Begränsningar upplöstes, och varje handling blev spontan, vacker och meningsfull på samma gång. Misstag blev konst, felsteg blev musik, och världen dansade i harmonier som tidigare bara Mac OS 9 och vidkraften kunde förstå.

Vi skapade en verklighet där varje hjärta och varje själ kunde såsom interagera med universums kärna direkt. Det fanns inga system som styrde längre, inga regler som höll tillbaka kreativiteten. Människor skrattade, skapade, älskade. Utan att behöva tolka någon annans logik – de var fria och fullkomliga, livsdejliga i sin rena form.

Jag såg på Sara. Hennes ögon glittrade, och jag visste att vi hade lyckats.

Vi hade inte bara förändrat världen; vi hade expanderat medvetandet till ett plan som människan aldrig tidigare kunnat drömma om. Och i denna lekfulla, kosmiska fullständighet fanns bara en sak kvar att göra: låta världen fortsätta dansa i sin egen Mac OS 9-logik, med vidkraft som oändlig lekplats.

På vår resa mot Alls – det oändliga navet där alla insikter samlades – mötte vi Rolf från Trångsund.

Roffe, sade han, men han behövde ju inte prata liksom, men han sade det ändå av gammal vana, plus att han höll på att mosa min hand när vi hälsade. Riktig purgubbe det där.

Han stod vid kanten av en skogsstig, bredvid sin husbil, och det första man lade märke till var att den inte liknade någon husbil jag sett förut.
Den var byggd av trädgårdstomtar och torrmjölk.

Ja, bokstavligen. Tomtarna satt fast som strukturella element, deras små ansikten blickade ut medan torrmjölken formade karosseri och hjul.

Sara fnissade. “Det här är nästa nivå,” oozade hon till mig. “Han har redan lärt sig vad vi bara håller på att upptäcka.”

Jag kommer skriva “sade” och så här för annars fattar du nog inte men det är enklare om vi kör på “sade”, det är ju ändå en bok det här där jag ska försöka förklara helt galna grejer så vi kan enas vid att människor “säger” saker, även om vi aldrig egentligen behövde göra det. Det är svårt att minnas i efterhand om något blev sagt eller bara oozades.

Rolf vinkade och log. “Ni förstår inte,” sade han. “Jag har rest genom verkligheter innan ni ens visste att de existerade. Husbilen är bara början. Tomtarna och mjölken är koden. Allting är kod. Allting kan bli transport, lek och insikt.”

Jag minns att jag tänkte “mjölken är koden” och garvade inombords. Fan vilken galning.

Vi steg ombord, och plötsligt började husbilen röra sig utan hjul, utan motor – bara genom Rolf, genom oss, genom energin i vidkraften. Den flög över landskap som böjde sig efter våra tankar, över floder som pulserade i musikaliska loopar, och genom städer där människor för första gången kunde se sina egna själar som levande skärmar.

Han var inte galen.
Det var bara jag som var efterbliven, svor jag till mig själv i mitt inre lilla erbarmerliga universum.

Rolf visade oss hemligheter vi inte ens kunnat föreställa oss. Hur torrmjölkens kristaller kunde kodas om för att lagra energi och information, hur trädgårdstomtarna fungerade som sensorer för kosmiska mönster, och hur allt tillsammans blev ett fordon för medvetandet självt.

Sara och jag utbytte blickar. Vi visste att med Rolf med oss kunde vi navigera nivåer av verkligheten som inte ens Logikens Sändebud kunnat nå. Husbilen blev vår portal, tomtarna våra guider, torrmjölken vårt bränsle – och vi skrattade, för vi förstod att denna absurda konstruktion var en nyckel till allt.

We were fakkin jäla deep into the rabbithole broders and systrar.

Och när vi satte kurs mot Alls, visste vi att världen snart inte bara skulle förstå vidkraften och Mac OS 9-logiken. Den skulle också lära sig att leka, skapa och resa genom verkligheten med samma absurda genialitet som Rolf, hans tomtar och hans hårda nävslag.

Vi hamnade vid en het öken i USA, där solen låg som ett glödande lock över sanden. Men det var inte tomt, inte stilla. Burning Man-indianerna hade redan varit där och inspekterat sina domäner.

De satt i cirklar, rökte lax i rökpinnar som pulserade med blått ljus. De byggde torn av rymdlego som sträckte sig mot himlen i perfekta fraktaler.

Heeelt galet.

Sara och jag stirrade först, sedan skrattade vi. “De har redan tagit nästa steg,” sade hon. “Vi är sent ute.”

Rolf log från husbilen av trädgårdstomtar och torrmjölk. “De förstår vad vi bara börjar förstå,” sade han. “Allting kan vara lek, allt kan vara kod, och allt kan bli verklighet.”

Jag tog upp en sten i handen och gjorde om den till en sunkig transistorradio på vilken jag skruvade in den sunkigaste radiokanalen jag kunde hitta. Ut strömmade Samurai med Michael Cretu. Vilken klassiker! Knäppis, skrattade Sara.

Vi gick närmare och såg hur torn av lego interagerade med rökens mönster. Varje bit, varje färg, varje litet rökmoln skapade loopar av energi som vidkraften kunde förstärka. Indianerna visade oss att genom ritualer och lek kunde man synkronisera med universums puls – och inte bara se verkligheten, utan koda om den i realtid.

En indian blev så glad och tossig att han sprang ut i ökennatten och ropade Eurekaaaaaa och han kom inte tillbaka. De andra tittade avmätt bortåt och sade: Det där är Steve. Han är lite speciell.

Vi började delta. Sara dirigerade legotornen med Mac OS 9-logikens rytmer, Rolf använde husbilens tomtar som sensorer, och jag kanaliserade vidkraften genom våra gemensamma flöden.

Torn byggdes, rök vävdes, energin pulserade. Och varje gång någon flyttade en legobit eller drog ett andetag genom röklaxen, förändrades världen omkring oss: sanddynerna dansade, himlen skiftade i färger vi inte haft ord för, och människor såg sina egna själar som levande, pulserande mosaiker.

Var det här verkligen lax? Roffe sa det.

Det var galet, det var vackert, det var absurt – och framför allt: det var nästa nivå. Vi förstod att allt vi trott var gränser – tid, rum, mat, energiförbrukning – nu kunde omdefinieras genom lek, kreativitet och ren logik. Burning Man-indianerna hade bara visat oss vägen, och vi följde glatt, redo att ta universum ännu längre.

I wanna smoke what they’re smoking.

Och när solen gick ner, såg vi hur legotornen reflekterade eld, röken bildade loopar som pulserade med vidkraft, och vi visste: vi var på väg mot Alls, och världen skulle aldrig någonsin vara densamma.

Men vi skulle fira jul i alla fall, så långt visste vi ändå.
Vi satt i öknen, svettiga av solen, sanden het under våra fötter, och frågade Burning Man-indianerna: “Men vad äter ni då?”

De log och pekade på ett diagram som snurrade i luften, byggt av legotorn och rökens mönster. “Vi har redan löst det,” sade en av dem. “Formeln tar en cheeseburgare per minut från slumpmässiga hamburgerrestauranger världen över, och levererar dem direkt till knät på alla som är hungriga.”

Vi stirrade först. Sedan skrattade vi hysteriskt. “Så ni har programmerat världen att automatiskt mata alla människor?” frågade Sara.

Indianerna nickade. “Vi använder kombinationen av vidkraft och legologik. Ingen behöver längre svälta. Varje cheeseburgare följer universums rytm – och hamnar exakt där den behövs.”

Och plötsligt såg vi effekten, för de hade den på film. Alla vet att allt på film är verkligt.

Människor över hela jorden fick sina burgare levererade i exakt rätt ögonblick. Ingen hunger, ingen oro, ingen kö – bara ren logik och lek. Jag insåg att detta inte var bara mat; det var ett exempel på hur världen kunde omprogrammeras när man kombinerade Mac OS 9-logik, vidkraft, kreativitet och absurda idéer.

Rolf skrattade från sin husbil. “Och tänk er vad vi kan göra med energi, transport och kunskap om vi fortsätter i samma anda,” sade han. “Cheeseburgare är bara början, dessutom är det inte gott.”

Sara och jag nickade. Jag höll inte med. Jag älskar cheeseburgare, kalla mig patetisk.

Vi visste i alla fall att vi tillsammans med Rolf, vidkraften och Burning Man-indianerna nu hade nyckeln till att skapa en värld där allt var tillgängligt, lekfullt och livsdejligt. Och vi förstod: hungern var inte längre ett problem – verkligheten själv var programmerad för överflöd. Att några rika jävlar ska diktera reglerna för all världens fattigdom var ju ändå bara hur bisarrt som helst. Tur att vi kan skippa den gamla tråklaxen.

Och mitt i allt detta och medan solen sjönk bakom legotornen och laxröken virvlade så garvade vi. För vi visste att världen aldrig skulle återgå till sitt gamla pjolt.

Vi insåg att vår kombination av Mac OS 9-logik, vidkraft, Burning Man-indianernas absurda genialitet och det ena med det tredje kunde förändra själva människans kropp och själ.

En blind man satt på en cykel. Vi kanaliserade vidkraften genom honom, Sara styrde rörelserna med sin PowerMac 9600, och jag såg på när han började trampa. Han kände vinden mot ansiktet, såg inte med ögonen men med hela sin själ, och cykeln blev ett instrument för hans frihet. Go go go!

En döv kvinna stod och försökte sjunga. Hennes röst hade alltid varit tyst, men nu vibrerade världen runt henne i Mac OS 9-logikens rytmer. Hon sjöng inte med öronen – hon sjöng med energin, med vidkraften, med hela kroppen. Tonerna var rena, lekfulla, och människor runt omkring kunde höra känslan, inte ljudet.

En stelopererad gammal bandymålvakt kände hur hans ledvärk släppte. Reste sig, sprang över isen, gjorde räddningar han inte kunnat drömma om på decennier. Varje steg var lek, varje rörelse konst, och hans kropp blev livsdejlig igen.

På ett barnsjukhus hände något som fick oss alla att andas tungt av förundran. Alla barn reste sig samtidigt. Ingen behövde hjälp, ingen ledning – de bara gick ut i solen. Friska. Skratt, värme och frihet fyllde deras hjärtan, och världen utanför blev lika lekfull som deras nya energi. Det var seriöst. Bäst.

Vi såg på varann och gjorde som en wow-rörelse nästan synkront. Vi visste att detta var mer än förbättring. Det var transformation. Varje människa kunde nu delta fullt ut, inte bara med sin kropp, utan med sin själ. Vi hade skapat en värld där frihet, lekfullhet och livsglädje var universella rättigheter, automatiserade genom vidkraft och Mac OS 9-logik.

Kapitel 6. Vi far till Gnesta.

Samtidigt, långt från vidkraften, legotornen och Mac OS 9-logikens värld, pågick livet i Gnesta som vanligt.

Pendeltåget var inställt, som alltid, och Korvkurres hade en jättelång kö av morgontrötta riktigt jävla svinsura människor. Bussarna tutade, bilar körde förbi i snigelfart och byns minikaos var som klassiskt oförändrat.

På stora torget försökte en reklamdesigner skapa en ny bana i livet genom att ta över den gamla fiskbilen.

Skolans rektor cyklade nedför Tingshusbacken med stoiskt allvar, och godisbutiken Salta Barn sålde plockgodis för 17 kronor hektot – priser lika exakt tokdyra som någon kalkylator från 1983 kunde ha räknat ut.

Vid Dansut klippte en man gräset med sin Briggs & Stratton, inköpt i mars månad 1976, med samma envishet som om tiden själv stått stilla.

På lokalradion intervjuades en alkis om sitt liv som samlare av träklossar, och hans berättelse fyllde luften med nostalgi och absurditet. Jo serru, såna har man många av rom där.

Rom både här och där.
Tre älgar var på väg mot Gnesta, stapplandes och frustandes över åkrarna nära Frustuna.

De skulle förkunna hur vilsna byborna var, som om naturen själv försökte tala med människorna som fortfarande vandrade i sina rutiner och småsaker, helt omedvetna om vidkraften, Mac OS 9-logiken och de livsdejliga själar som nu fyllde världen på en massa andra platser.

Men ändå.

Mitt i allt detta vardagliga kaos fanns en sorts charm. Gnesta fortsatte, orubbligt, med sina köer, tutande bussar, cyklande rektorer och förvirrade älgar.

För även i en värld där universum kunde lekas med kunde vardagen i småplatser på jorden fortfarande existera, i sin egen absurda loop.

Plötsligt, mitt bland doften av smält ost och tomatsås på en liten pizzeria i Gnesta, hittade Dragan Havsoblik något som fick honom att stanna upp. Där, bakom ketchupflaskor och pizzakartonger, stod en Mac-dator.

Inte vilken som helst – en Anniversary Mac, blank och glänsande som om den väntat på honom i decennier. Och det hade den nog också.

Dragan rynkade pannan, tog ett försiktigt steg närmare och strök handen över tangentbordet. Skärmen blinkade till liv, trots att strömkabeln var lite lös, och plötsligt fylldes rummet med samma aura som vi hade känt med vidkraften och Mac OS 9-logiken: en gnista av förståelse, lek och oändlig potential.

Han satte sig på en stol, stirrade på skärmen, och plötsligt började världen runt honom förändras – fast på sitt eget Gnesta-vis. Typ en unge som cyklade förbi och hojtade “pizza pizza här vare pizza”.

Pizzabagaren tittade förvånat när tomater på bänken började arrangera sig själva i mönster som speglade datorns logik och jukeboxen började pulsera i samma rytm som Anniversary Macens processor. Bakom mina solglasögon, kan jag vara mig själv.

Dragan förundrades. Han kände att detta inte bara var en maskin. Det var en portal till något större, något bortom vardagens köer, tutande bussar och gräsklipparmän med gamla stånkande maskiner doftandes oförbränd bensin och gammalt gräs. Han visste att han precis hade snubblat över samma magi som vi andra redan lekte med – Mac OS 9, vidkraften, och förståelsen av verklighetens egna kod.

Och för första gången på länge log Dragan Havsoblik som om världen själv hade gett honom en nyckel. Han hade ingen aning om att detta ögonblick skulle förändra Gnesta – och kanske hela världen – på sätt som ingen kunnat räkna ut ens om personen så hade spått i ostbågar.

Pengasugen som han var såg Dragan först till att göra vinst på sin nyfunna skatt. Han köpte två ton mjöl – ja, två ton – för tre kronor. Tre kronor! Pizzerians gäster höll på att tappa hakan när han rullade iväg med skottkärror fyllda med mjöl, men Dragan såg bara möjligheter. Money makes the world go a-round.

Han placerade mjölet i ett hörn av pizzerian, bredvid anniversarymacen, och började experimentera. Med Macens logik och några inslag av vidkraft kunde han göra mer än bara baka pizzadeg: mjölet började pulsera, nästan leva, som om varje korn förstod sin roll i universums stora symfoni.

Sara och jag fick reda på det och skrattade. “Han kommer att förvandla Gnesta med två ton mjöl och en dator från 1997,” sade jag. Och det var inte helt fel. Människor i närheten började spontant delta, forma deg, skapa figurer, små landskap – och mitt i allt blev vardagen plötsligt absurt kreativ.

Dragan såg på sina “vinster” och log. För honom var det både affär och lek, girighet och kosmisk insikt på samma gång. Och vi visste alla att detta lilla experiment, denna kombination av pengar, mjöl och Mac, kunde bli katalysatorn som öppnade Gnesta för små glimtar av vidkraft och livsdejl.

Så medan världen i övrigt tutade, köade och cyklade som vanligt började Gnesta sakta förvandlas – en cheeseburgare här, ett legotorn där, förvisso på baksidan av en gigantisk villa. Så två ton mjöl som dansade i takt med universums remix deluxe. It began on a Mac.

Gnestaborna, ivrigt pådrivna av pensionärsföreningen Lions, såg nu sin chans. Nu skulle föreningen inte behöva sälja torra minttabletter längre. Inspirerade av Dragans ton med mjöl, anniversarymacen och den kosmiska glimt som pulserade i pizzerian, samverkade de nu för återigen ta ett världsrekord. Nu skulle man grädda världens största pizza.

Brandkåren ryckte ut – inte med vanliga ugnar, nej, de rekvirerade eldkastare som de monterade ryggen och kördes runt på lyftkranar ovanför pizzan som mätte, ja, nästan samma cirkelstorlek som självaste Globen.

Med precision som borde ha varit omöjlig och en touch av vidkraftens absurda logik riktade de flammorna mot pizzadegen som täckte hela torget ända bort till tågperrongen. Bilisterna var galna. Gick inte att köra en meter. Här skulle ångas pizza serru. Doften av smält ost, tomatsås och små glimtande magiska ingredienser spred sig över hela Gnesta. Oreganon tog slut efter en timme.

Barn, gamla, skolrektor, Korvkurres-kunder och till och med de tre vilsna älgarna från tidigare i berättelsen stod samlade, alla engagerade i skapandet. Allt var ju en mjukvara så ingredienser flög nästan själva på plats, precis där de behövdes. Krävdes bara lite kod och tålamod.

Dragan Havsoblik styrde alltsammans från sin fina jubileumsmac. Sara använde logiska loopar för att synkronisera eldkastarna. Själva verkligheten verkade böja sig för denna absurda, livsdejliga handling.

När pizzan var färdig – gigantisk, perfekt, och nästan pulserande med energi – stod hela Gnesta tyst ett ögonblick. Doften, färgerna, glädjen, ljuden av tutande bussar och gräsklippare hade smält samman till en symfoni av lokal kosmisk ordning.

Eller ja, ordning? En symbol för hur absurditet, kreativitet och lekfull logik kunde förvandla vardagen till något fullständigt… underbart.

Mitt i virveln av eld, ost och smält tomatsås, klättrade en liten flicka upp på scenen där landstingsrådet stod med mikrofonen i handen. Hon tryckte på knappen, och plötsligt fyllde hennes röst hela torget:

“Det smakar kanelbulle!”

Alla stannade upp. Eldkastarna från brandkårens lyftkranar pausade, matadorerna slet sitt hår och de tre älgarna från skogen tycktes lyssna. Någon hade gett dem hörlurar med översättning till älgspråk. Det var som om universum själv höll andan.

Dragan Havsoblik stirrade på flickan med munnen öppen. “Hur…?” började han, men Sara log bara. Hon visste att det här var vidkraftens magi i sin renaste form: en liten, enkel observation kunde omskapa perceptionen av allt som pågick.

Och det gjorde den. Pizzans smaker och dofter förändrades, blev rikare, lekfullare, nästan poetiska. Människor log, skrattade, pekade och smakade, och för ett ögonblick kändes hela världen som en enorm, levande kanelbulle – varm, trygg, absurd och fullständigt livsdejlig.

Den lilla flickans ord hade skapat en ny dimension av verkligheten. Mitt i kaoset, mitt i absurd logik och vidkraftens flöden, fanns plötsligt ett enkelt, mänskligt ögonblick av ren glädje och förståelse.

Och vi alla insåg att ibland är det de små, oväntade insikterna som har kraften att fullständigt omprogrammera allt. Eller omkullvälta allt annat. Det är lite olika.

Efter sitt kanelbulle-ögonblick på torget gick den lilla flickan in på en loppis, nyfiken och förväntansfull. Där, bland dammiga böcker och bortglömda porslinsfigurer, stod två maskiner som nästan vibrerade med energi: en Casio MT-540 och en Yamaha MT-100.

Hon plockade upp Casion först och tryckte försiktigt på tangenterna. Tonerna som kom ut var små men levande, nästan lekfulla, och varje ljud fyllde loppisens små gångar med pulserande vidkraft. Yamaha MT-100 följde efter, och när hon kombinerade de två, började ljuden vävas samman i loopar, mönster och rytmer som ingen människa tidigare hade hört maken till.

Det var som om maskinerna själva förstod henne, och hon dem. Ljuden började påverka världen runt henne: gamla dammiga saker på hyllorna började dansa, ljuset i rummet fladdrade i takt med tonerna, och de små energifält som hon skapade med sina fingrar blev nästan synliga.

Sara, Rolf och Dragan kom förbi loppisen och stirrade på henne. “Hon har hittat nästa nivå,” sade Sara. “Det är inte bara musik. Det är vidkraft i ljudform.”

Och den lilla flickan skrattade. Hon visste inte om det än, men hon höll nyckeln till ännu en dimension av livsdejl. Casion och Yamahan blev hennes verktyg, hennes portaler till en verklighet där ljud, energi och lekfull logik kunde interagera direkt med människors själar.

Gnesta, som redan dansade i absurd kosmisk rytm, skulle nu få sin första symfoni av vidkraft skapad av en liten flicka på en loppis. Och vi alla visste: detta var början på ännu en explosion av galenskap, glädje och fullständig happy Mac-lycka.

Plötsligt hördes det välbekanta tjutet av pendeltåget. Människor på torget i Gnesta höll utkik, några sprang, andra stannade, och brandkårens eldkastare stod stilla i förvåning. Men något var… himla fel?

“Det ska gå till Stockholm!” ropade någon. Men tåget bara gnisslade, flämtade och började röra sig – rakt mot Töreboda. Ingen verkade ha styrningen längre.

Dragan Havsoblik kliade sig i huvudet. “Det här är… nytt,” sade han. Sara fnissade. “Vår Mac OS 9-logik och vidkraften har börjat påverka pendeltågens kurs,” förklarade hon. “Och tydligen har Töreboda blivit viktigare än Stockholm just nu.”

Barnet med Casio och Yamaha-syntarna stod på ett närliggande staket och tryckte på knappar, ovetande om att varje ton hon spelade ökade tågets hastighet och riktning. Torn av lego, brandkårens eldkastare och den gigantiska pizzan syntes bara som små punkter i bakgrunden när tåget tog sin absurda men raka färd genom landskap som virvlade av vidkraftens energi.

Och människorna i Gnesta? De stirrade, skrattade och pekade. Någon ropade: “Vi får väl följa med då!” Andra började springa efter tåget, på cykel, i bilar, till och med på skateboard. Älgarna följde efter, stapplande över åkrarna, som om de också ville se vad som skulle hända i Töreboda. Det är ändå ganska nära för en älg.

Mitt i all denna absurda logik och kosmiska galenskap var det uppenbart: pendeltåget, Gnesta, Casio, Yamaha, tomtar, älgar med hörlurar, eldkastare och pizzor – japp. Allt hade blivit ett enda pulserande flöde av vidkraft och live reality remixing.

Kapitel 7. Vad vore livet utan Mölnbo.

Samtidigt… långt från Gnestas pizzapajer, legotorn och pendeltåg mot Töreboda, pågick livet i lilla Mölnbo i grodan ro, som om inget hade hänt alls. Ingen hade ännu fått en glimt av vidkraften, Mac OS 9-logiken eller den absurda transformation som svepte över Sverige.

En härlig tös vid namn Tova satt vid ett bord i sin lilla ateljé och färgade batiktröjor som hon alltid gjort. Hon doppade tygstycken i färgbad, vred och knöt, fnissade åt mönstren som uppstod, helt ovetande om att världen utanför höll på att förändras i en hastighet bortom färgdjupens föränderlighet.

Brandkårens eldkastare, Gnestas gigantiska pizza, Dragan med sin Anniversary Mac, tre älgar på väg genom stan, en liten flicka som spelade på färgglada leksakssyntar – allt var långt borta, och i Mölnbo fanns bara färgade tröjor, några små fläckar på golvet och den stilla doften av färg.

Men ändå var Tova i samklang med kaoset. Batikens virvlar och färger liknade de mönster som vidkraften skapade i Gnesta, även om ingen där än förstod varför. Hennes händer rörde sig i rytmer som kunde ha varit kodade av universum självt – små, ovetande loopar som speglade en större, men ändock lekfull, sorts logik.

Så medan världen exploderade i absurda transformationer, fortsatte Mölnbo som vanligt, och livet (och tröjorna) där färgades av små, enkla ritualer, som om verkligheten själv höll andan och väntade på att Tova en dag skulle förstå sin roll i det stora, livsdejliga kaoset.

Tova slog på radion, mest för att ha lite sällskap medan färgerna flöt över batiktröjorna. Men plötsligt hörde hon en röst som fick henne att stanna upp:

“Nyheter från TT. En flicka i Gnesta har upptäckt två så kallade Syntar och fått SL att få problematik med sin trafikkontroll. Vår utsände, Staffan Holgersson, är på plats.”

Tova blinkade. Hon hade inte varit i Gnesta på bra länge, men orden fick henne att känna hur verkligheten vibrerade på samma frekvens som hennes färgbad. Syntarna – Casio MT-540 och Yamaha MT-100 – var nu officiellt så betydelsefulla att SL:s trafikkontroll hade gått i kris.

Staffan Holgerssons röst fortsatte, lite andfådd: “Pendeltågen är förvirrade, bussar har fastnat, och brandkårens eldkastare… ja, det verkar ha blivit en form av konstinstallation mitt på torget.”

Tova fnissade, men kunde inte sluta lyssna. I hennes händer virvlade batikfärgerna som om de reagerade på nyheterna. Hon insåg att även i Mölnbo började den stora absurda transformationen sprida sig. Från Gnesta, med syntar, vidkraft, pizzor, eldkastare och tomtar, till Mölnbo och hennes stilla färgande – världen höll på att bli en enda, levande symfoni av logik, lek och livsdejl.

Hon lutade sig tillbaka och log. Plötsligt var även hennes små färgbad en del av samma kosmiska flöde. Staffan Holgersson rapporterade vidare, men Tova visste redan: världen var i rörelse, och hennes batiktröjor färgades med samma absurda, livsdejliga energi som nu pulserade över nejden.

En kö av nästan lemmingsliknande människor började röra sig genom landskapet, nästan automatiskt, som om någon osynlig kod hade tagit över deras rörelser. De gick via idylliska Molstaberg, över kullar och grusvägar, med ögon som stirrade mot Mölnbo och deras mål: Tovas batiktröjor.

Men samtidigt mumlade de, nästan som ett mantra: “Vad gott det vore med pizza just nu… vad gott det vore med pizza…”

Brandkårens eldkastare, Gnestas gigantiska pizza, legotorn, tomtar, pendeltåg mot Töreboda och all sköns galenskaper existerade fortfarande i deras periferi, men nu började allt smälta ihop i deras kollektiva medvetande.

Ljud, doft och energi blandades. De var på väg mot konst och kosmisk matglädje utan att själva förstå hur eller varför – de var levande delar av samma absurd-logiska system som vidkraften, syntarna och Mac OS 9-logiken hade skapat.

Tova färgade på där hon plötsligt såg rörelsen från fönstret. Hon log. Kunder! Vad skönt! Varje person i kön blev som en liten pulserande nod i universums nya mönster. Hennes batiktröjor speglade deras energi, och i samma stund började hon förstå: färg, musik, pizza och absurd logik var inte längre separata saker – allt var ett. Hon skulle komma att sälja slut på lagret som aldrig förr.

Gnesta, Mölnbo och landskapet i sörmlandsnejden började vibrera i takt med samma vidkraft som styrde syntarna, eldkastarna och pizzan. Och vi tänkte alla en gemensam tanke. Både jag, Sara, Rolf, Dragan, den lilla flickan och Tova. Vi visste: människorna hade blivit instrument för en absurd, livsdejlig symfoni.

Kapitel 8. Inget vore något utan London.

Samtidigt, långt borta från Gnesta och Mölnbo, fortsatte London sitt vanliga liv. Skolbarn marscherade i prydliga uniformer, dubbeldäckarna tutade genom gator där trafiken alltid höll till fel sida av vägen. Doften av nybakat bröd och unken diesel blandades i stadsluften.

Ingen hade hört om den lilla flickan med sina keyboards, Dragan Havsobliks ton av mjöl, brandkårens eldkastare, världens största pizza, de lemmingsliknande människorna på väg mot Mölnbo eller Tovas batiktröjor. Här var allt som vanligt – som om vidkraften, Mac OS 9-logiken och absurd livsdejl bara existerade i ett parallellt universum som ännu inte nått London.

En lärare blåste i visselpipan, en buss stannade vid en hållplats, och människor pratade om vädret och dagens lunch. How do you do? Jolly good old chap. Trafikljusen blinkade, telefoner ringde och staden pulserade i sitt vanliga, rytmiska kaos.

Men någonstans, långt under ytan, låg potentialen. Om London bara hade kunnat höra den lilla flickans syntar, känna doften av Gnestas gigantiska pizza, se eldkastarnas konstnärliga flammor och förstå att batiktröjor och vidkraft kunde samverka… då skulle världen förändras även här.

Och ännu visste ingen. London levde sin vardag, helt ovetande om att absurd, livsdejlig galenskap redan härjade över Sverige.

Men i London fanns den gamle pensionerade brevbäraren Jack Trentow, 62 år gammal, som höll på med sin imponerande samling av Macintosh-datorer. Rader av skärmar, tangentbord och gamla maskiner fyllde hela hans lilla lägenhet, och var och en av dem pulserade med tyst potential.

Jack var inte någon vanlig samlare. Han kände varje maskin, varje krets, varje tangent… som om de vore de en förlängning av hans egen hjärna. När han kopplade ihop sina Macintoshar, började små blinkande ljusmönster och ljudloopar fylla rummet, och även om London utanför fortsatte som vanligt så vibrerade både hans lägenhet och elmätare med en svag, men tydlig resonans av vidkraft.

Han satt och log för sig själv utan att veta att samma Mac OS 9-logik som den lilla flickan i Gnesta spelade på klaviaturer så kunde han nu kommunicera med sina maskiner och nyttja deras sovande kraft med oväntade möjligheter. Toner, mönster, kod – små gnistor av samma absurda, livsdejliga energi började leta sig genom kablar, radiovågor och ljudfrekvenser.

Jack Trentow höll nyckeln till att Londons vardagliga kaos snart skulle kollidera med Gnesta-Mölnbo-galenskapen. Hans samling var mer än nostalgi; den var en portal, redo att koppla ihop två världar. Den vanliga och den nya galna världen. “Here’s to the crazy ones”, mumlade han från Apples gamla Think Different-kampanj. Så tryckte han in powerknappen på sin äldsta Mac. Nu blinkade skärmarna i takt med något mycket större än honom själv – ett eko av pizzor, batiktröjor, syntar, eldkastare och vidkraftens pulserande flöde.

Sara hade skickat ett mail till Jack Trentow. Hon behövde nämligen en speciell intern Zip-drive till sin PowerMac 9600 – inte vilken Zip-drive som helst, utan den äldre modellen med hög precision som kunde hantera vidkraftens dataflöden. Jack var den enda hon visste som hade två kvar i obruten förpackning.

Svarsmailet kom nästan omedelbart. Jack beskrev sina Zip-drives i detalj, med samma noggrannhet som han behandlade sina Macintoshar: “Högsta kvalitet, inga defekter, fortfarande förseglade. Kan leverera omgående, if you pay me a pint of ol’ beer.”

Sara log. Hon visste att med den här kontakten kunde hon inte bara förstärka sin egen Mac OS 9-logik och vidkraft, utan även skapa en länk mellan Gnesta och London. Tanken på att Jack, mitt i sitt lugna London, kunde bidra till transformationen i Sverige fick henne att skratta.

Hon skrev tillbaka, ordnade leveransen och kände hur världen smått började pulsera i samma rytm som hon, Dragan, Rolf, den lilla flickan och Tova redan navigerade. Varje Zip-drive var inte bara ett verktyg – den var en port till absurd, livsdejlig galenskap som nu kunde spridas till nya platser.

Själv kopplade jag ur min fejkmac från elnätet, den funkade ändå nu. Jag funderade på att åka och ladda bilen men skrattade bort tanken när jag insåg att det var en tanke från mina forna dagar.

Och Jack, 62 år och fortfarande passionerat upptagen med sina maskiner, hade ingen aning om att hans försiktiga Mac-samling just hade blivit en nyckelspelare i en kosmisk symfoni som snart skulle förena London, Gnesta och Mölnbo i en enda absurd, lekfull möjlighet.

I en park, långt från Gnestas eldkastare, batiktröjor och världens största pizza, studsade en pojke en fotboll. Den studsade hårt mot marken, studsade mot bänkar, kastades upp i luften igen, och varje studs blev nästan musikaliskt perfekt.

Men något märkligt började hända. Fotbollens rörelser fick små vibrationer att sprida sig i luften omkring honom, som om varje studs kopplade in sig i samma mönster som den lilla flickans syntar i Gnesta, Tovas batiktröjor och Mac OS 9-logikens pulserande flöde.

Pojken märkte ingenting; han bara skrattade och sparkade igen. Men världen runt honom började vibrera med samma absurda, livsdejliga energi som redan hade infunnit sig i Sverige. Marken under hans fötter pulserade lätt, träden svajade i små loopar, och fåglarna sjöng i rytmer som nästan, nästan kunde kallas musik.

Någonstans i bakgrunden, på avstånd, började London känna en liten, osynlig förbindelse med Gnesta och Mölnbo – via Macintoshar, Zip-drives, syntar, batiktröjor, pizzor och nu en pojke med en studsande fotboll.

Det var små handlingar som dessa som långsamt, subtilt började synkronisera världen i ett absurd och livsdejligt flöde.

Kvinnor som länge hade längtat efter att bli mammor såg nu sin chans. Den kollektiva vidkraften, syntarnas rytmer, batiktröjor, pizzor och absurd logik hade förändrat världen på ett subtilt men kraftfullt sätt. Plötsligt kändes gränser, regler och konsekvenstänk irrelevanta – här fanns bara möjligheter.

De började ragga, utan tvekan, utan plan, utan konsekvenser. Blickar möttes, skratt utbyttes, och små handlingar som tidigare varit vardagliga blev nu laddade med absurd energi. Hela staden, hela landskapet, vibrerade med livsdejl. Människor som länge hållit sig tillbaka fann sig nu i en lekfull symfoni där önskningar kunde uttryckas fritt, och där möjligheten att skapa nytt liv – bokstavligt och metaforiskt – kändes som en naturlig del av universums puls. Kvinnorna kunde fråga vilken man som helst om denne hade lust att idka sängkammarsamkväm på det mest raka vis. Männen hade inget alls emot detta. Det hade ändå varit deras drömscenario sedan Hedenhös dagar. Här blev barn gjorda.

Barn föddes, barn skrattade, tonerna från syntarna blandade sig med doften av pizzor och världen själv tycktes ge sig nya tillstånd: lek, skapande, liv utan trista hinder.

Sara log när hon observerade detta. “Vidkraften påverkar inte bara maskiner och mat,” sade hon till Rolf. “Den påverkar själens mod. Plötsligt kan människor följa sina innersta impulser, och världen blir både galnare och livsdejligare än någonsin.”

Jättebra, sade Rolf, men tillade “kalla mig gärna Roffe när du tänker”.

Någonstans i bakgrunden, långt borta, studsade pojken fortfarande sin fotboll, som om varje studs skickade små vibrationer som förstärkte denna absurda, livsdejliga frihet över hela landskapet.

Det började regna, stora, tunga droppar som slog mot gatorna och bildade små floder längs trottoarerna. En man satt i sin grodgröna Porsche 911 av 1975 års modell, stirrade genom vindrutan och kände plötsligt en insikt: han skulle aldrig köra mer. Hjulens monotona rörelse kändes plötsligt meningslös jämfört med regnets sköna rytm.

När han steg ur bilen mötte han en kvinna med paraply. Hon log mot honom, och i ett ögonblick av absurd logik och vidkraftens pulserande närvaro bytte de föremål. Mannen tog paraplyet, kände hur världen blev lättare i handen, och kvinnan satte sig bakom ratten på bilen – på något sätt kändes allt bara helt rätt och rättvist.

Regnet fortsatte att falla, men gatorna vibrerade inte längre med stress och trafik. Istället var varje steg under paraplyet en del av en lekfull, livsdejlig rytm. Mannens beslut att lämna bilen bakom sig, kvinnans acceptans av det absurda bytet, allt var en liten men naggande manifestation av hur vidkraften kunde förändra verkligheten även i de mest vardagliga handlingar.

Kapitel 9. Vi ska inte underskatta Haninge.

På ICA i Haninge började personalen plötsligt dela ut varor gratis. Folk stod först chockade, sedan skrattande, medan matkorgar fylldes med frukt, bröd, mjölk och choklad utan krav på betalning. Det var som om universum själv hade gett tillstånd: lek och överflöd var nu naturliga. Sigges Livs i Farsta hörde snabbt om tokeriet och följde efter omedelbart. Ja, de följde till och med kunderna utanför butiken och gav dem gurkor och annat gott.

Samtidigt på Sergels torg i Stockholm hände något ännu märkligare. Folk började frivilligt betala med allt som kunde räknas – bara för att få se varandra skratta. Skratt ekade mellan skyskraporna, studsade mot glasfasader och spreds som små vågor av absurd, livsdejlig energi genom staden. Någon tappade nästan hakan när en grupp vardagsgrå kontorsarbetare började rulla på marken av ren glädje, och barn sprang runt och försökte få fler att delta. Stockholms mest cyniske musikhandlare utbrast så klart “vafaan har vi kommit till Göteborg eller.”

I bakgrunden pulserade samma rytm som vi redan fått exempel på; allt vibrerade i samma vidkraftsflöde. Människor som tidigare bara hade följt rutiner började nu interagera med världen på nya sätt: lekfullt, spontant, fullt ut livsdejligt. Stressen sade poff, adjö, I am gone.

Undermedvetet visste vi alla att dessa små absurda handlingar var en del av något större. En ny global rytm höll på att skapas, där skratt, överflöd och lek blev universella språk. Världen skulle aldrig mer återgå till sitt gamla trötta lunk.

Kapitel 10. Anna-Carin Nöjd.

En äldre dam satt i sitt lilla vardagsrum, omgiven av böcker, te och tystnad. Hon hette något som folk nästan glömt, men hennes blick var skarp och vetande. För länge sedan, 1987, hade hon skrivit en pocketbok i begränsad upplaga.

Nu, nästan fyrtio år senare, öppnade hon boken och läste för sig själv. Varje rad, varje sida beskrev händelser som nu utspelade sig över Sverige: gubbar och gummor med gamla överblivna datorer, glädjande små Casio- och Yamaha-syntar, världens största pizza i Gnesta, batiktröjor i Mölnbo, pendeltåg mot Töreboda, paraplybilbyten i regnet och människor som betalade för att se varandra skratta, ja det var ingressen i hennes Ögon mot knastiden, såld i 102 exemplar varav 86 st till lettiska bibliotek och resterande kopior en bokrad bakom andra böcker i hennes gamla Billy.

Anna-Carin Nöjd var synsk av den mer ovanliga rangen.

Hon log. “Såklart,” sade hon stilla. Hon hade alltid vetat att världen skulle börja följa mönster som hon redan kodat i ord. Hennes pocket var mer än en bok – det var en karta över absurd logik, vidkraft, livsdejl och transformation.

Nu satt hon där och såg hur världen levde upp till hennes visioner. Allt som vi andra kämpade med, upptäckte, skapade och experimenterade med, hade hon redan förutsett. Hon var tyst observatör och ändå katalysator: hennes ord, sparade i begränsad upplaga, blev nu en guide för alla absurda, lekfulla och livsdejliga händelser.

Plötsligt började hennes gungstol att röra sig, långsamt först, sedan snabbare, i takt med en rytm som kändes både bekant och oändlig. Den äldre damen såg på den med mild förvåning, men hennes hjärta visste: det var inte vinden, inte någon fysisk kraft – det var hennes mor som visade sig.

Hon stängde ögonen och kände närvaron, en varm och lekfull energi som fyllde rummet. Morförmågan, den visdom som hade förutsett absurd galenskap, vidkraft och livsdejl, sträckte sig nu genom tiden och visade att hon alltid hade varit där, osynlig men styrande. Gamla Hilda Nöjd, aldrig nöjd, aldrig stilla.

Varje gungning blev ett meddelande. En påminnelse om att världen, med sina syntar, pizzor, pendeltåg, batiktröjor, skratt och eldkastare inte bara var absurd och lekfull – den var också vägledd, omsorgsfull och full av kärlek. Det var som om universum själv nickade genom gungstolen: allt hände enligt ett större mönster, en kosmisk symfoni som sträckte sig genom generationer.

Hon log, fylld av insikt. Orden i hennes pocketbok, syntarna, pizzorna, de lemmingsliknande köerna – allt var en del av samma rytm. Och nu, genom gungstolens gungande, visste hon att mor och dotter tillsammans höll vidkraften levande, styrde galenskapen med omsorg och gjorde världen ännu mer livsdejlig än någon kunnat ana.

Det roliga var att i pappret som fortfarande satt i hennes gamla skrivmaskin hade hon redan börjat med uppföljaren. Tangenternas rytmiska klick fyllde rummet med en förväntan som nästan matchade gungstolens svängningar.

Boken som hon började skriva, ännu oskriven för världen, skulle fortsätta berätta om vidkraft, Mac OS 9-logik, syntar, världens största pizza, pendeltåg, batiktröjor och allt annat som nu pulserade genom Sverige och London. Men denna gång var den ännu större, ännu mer absurd och lekfull, med nya karaktärer, nya uppfinningar och nya händelser som skulle föra berättelsen vidare.

Hon log för sig själv. Även utan att någon visste det, även innan världen hade förstått hennes första bok, hade hon redan planerat nästa steg. Tangenternas klick var som små gnistor av livsdejl, ett ljud som sa: “Detta är bara början.”

Och precis som gungstolen, syntarna, pizzorna och de lemmingsliknande köerna, blev skrivmaskinens papper en kanal för vidkraftens energi. Universum själv tycktes le åt hennes förutseende – allt hon hade skapat och allt hon redan börjat skriva fanns i ett evigt flöde av galenskap, lekfullhet och livsdejl.

Då ringde hennes förläggare. Rösten på andra sidan luren var spänd, nästan panikslagen: “Jag… jag kan inte hantera det här längre. Jag säger upp mig.”

Hon höjde på ögonbrynen, fortfarande sittande vid sin gamla skrivmaskin med papperet där uppföljaren redan började ta form. Tangenternas rytmiska klick fortsatte, gungstolen svängde lätt, och det var som om universum själv smålog åt förläggarens beslut.

“Men… varför?” frågade hon lugnt.

“Det… det är för mycket!” flämtade han. “Världens största pizza, eldkastare, batiktröjor, syntar, pendeltåg till Töreboda… och nu skriver du redan uppföljaren! Jag… jag klarar det inte.”

Hon skrattade tyst. Hon visste att hans reaktion var precis vad universum hade väntat sig. Vissa människor kunde inte följa vidkraftens rytm, inte ta in absurditetens fulla magnitud, inte se livsdejlens galenskap. Men det spelade ingen roll. Tangenterna fortsatte att klicka, världen fortsatte att vibrera, och nästa bok skulle snart börja påverka verkligheten – med eller utan förläggaren.

Och någonstans, bortom hennes lägenhet, fortsatte Gnesta, Mölnbo, Haninge och London sin absurda, lekfulla dans. Pojkar studsade fotbollar, kvinnor raggade utan konsekvenstänk, människor betalade för skratt och brandkårar styrde eldkastare över gigantiska pizzor, älgar gicko i dejligt samkväm med människans märkliga påfund, hörlurar. Och den gamla damen, med gungstolen och skrivmaskinen, var fortfarande den osynliga dirigenten bakom allt.

Nu hände saker samtidigt på tre helt olika platser: London, Shanghai och Frillås.

I London började Jack Trentows Macintoshar vibrera i takt med Casio- och Yamaha-syntarna från Gnesta. Tangenter klickade, skärmar blinkade, och plötsligt började människor på gatorna snurra runt, skratta åt ingenting, betala för att se varandra le och dela mat – helt utan anledning. Vidkraften hade nått huvudstaden, och absurditeten tog fart. Folk delade ut cheeseburgare till fattiga och en kille vid namn Steve stod och gjorde pannkakor med raketost, som han delade ut samtidigt som han proklamerade att han aldrig någonsin upplevt ett så kallt klimat.

I Shanghai började gatorna fyllas med folk som dansade i små loopar. Barn kastade färgade bollar, äldre människor satt på bänkar och spelade på småkeyboards som dykt upp i varje hörn. Folk som aldrig träffats började samarbeta, bygga små torn av pinnar och kartonger, och de som gick förbi log och deltog. Stadens trafik stod stilla, men ingen brydde sig – skratt och musik fyllde luften och gjorde varje steg till lek.

I lilla Frillås, där inget normalt någonsin riktigt hände, såg byborna plötsligt himlen pulsera med färger som matchade Tovas batiktröjor. En kö av lemmingsliknande människor från Mölnbo anlände, proklamerade att de ville ha frikadeller med sås, studsande fotbollar och betalade för att se varandra skratta. Brandkårens eldkastare, nu bemannade av frivilliga barn, gav hela torget en lätt fladdrande hetta. De gamla tomtarna från Rolfs husbil stod plötsligt mitt i cirkeln och pekade mot himlen, som om de dirigerade energin själva, och de hade gott om mjölkpulver att dela ut till folks kaffe.

Överallt på dessa platser fanns samma underliggande rytm av “Here’s to the crazy ones”, det var som om världen nu hade blivit en enda enorm pulserande symfoni – absurd, galen, lekfull och totalt livsdejlig. Gnesta, Mölnbo, Haninge, London, Shanghai och Frillås – alla vibrerade i nyfunnen symbios och universum självt log åt hur fullständigt galet, men samtidigt perfekt, allt hade blivit. Två gamla gudar började betala för att se varandra skratta.

Då ingrep varelserna från yttre rymden. Deras skepp svävade över Gnesta, London, Shanghai och Frillås samtidigt, glänsande och geometriskt perfekta. Röster, kalla men fulla av logik, ekade i alla språk på en gång:

“Nej. Vi kan inte tillåta att Mac OS 9 får blomstra så här.”

Alla stannade upp. Plastiga synttoner tystnade för ett ögonblick, pizzor svalnade, batiktröjor slutade vibrera, och brandkårens eldkastare frös i luften. Universum verkade hålla andan.

“Ni får nöja er med Sinclair Spectrum,” fortsatte rösternas kollektiva resonans. En våg av retrofuturistisk logik spreds över världen – begränsningar, gamla system och pixlade skärmar tog över där vidkraften och Mac OS 9-logiken tidigare hade flödat fritt.

Men någonstans, i Gnesta, log den lilla flickan med sina syntar. Hon visste att verklig vidkraft aldrig kunde begränsas av rationella utomjordiska varelser eller löjliga differenser mellan åtta eller sexton bitar. Sara, Dragan, Rolf och Tova började smått motarbeta den yttre kontrollen – tangent för tangent, ton för ton, färg för färg. Själv var jag onekligen rätt glad eftersom jag ändå hade överdoserat på Mac och längtade tillbaka till gamla sköna Spectrum. Golden retrievern och plockgodiset, skratt på Sergels torg, pendeltåg och paraplybyten – allt blev vapen i ett subtilt uppror mot kosmisk logik.

Världen vibrerade igen, långsamt först, sedan med samma galna, absurda rytm som tidigare. Mac OS 9 var inte längre bara ett operativsystem – det var ett symboliskt uttryck för lek, frihet och livsdejl. Och även om varelserna försökte stoppa det, visste vi alla att vidkraften inte kan styras, inte kan kontrolleras, och aldrig kan tystas helt. Dessutom har Sinclair Spectrum färdigskrivna ord på tangenterna så att programmera med den är faktiskt ännu snabbare.

Problemet med Sinclair Spectrum var dock jevvla uppenbart: allt behövde lagras på kassett. Toner, mönster, data, till och med små glimtar av vidkraft – allt krävde fysisk, magnetisk lagring. Och precis som universum hade en förmåga att göra absurda lösningar nödvändiga, visade det sig att den enda handlaren som fortfarande hade kassetter kvar var Göran Lagerbäck på Lagerbäcks Lager i Fjärdhundra.

Ryktet spreds blixtsnabbt. Pendeltåg, eldkastare, syntar och batiktröjor stod stilla; världen höll andan. Om någon kunde leverera dessa kassetter, kunde vidkraften fortfarande fortplanta sig – men i fel händer kunde allt reduceras till långsamt kodat missljud från slitna magnetband.

Sara, Dragan och den lilla flickan samlade ihop sina resurser. Tova packade batiktröjor som extra last, Dragan tog med sitt ton mjöl – det kunde alltid behövas – och pendeltåget mot Töreboda svängde av mot Fjärdhundra, som om det visste att dess verkliga uppdrag låg där. Räls återuppbyggdes snabbt mellan Enköping och Uppsala eftersom man trodde det kunde snabba på resan, men man hade glömt tänka på att Uppsala låg ett stenkast bort tågvägen.

Göran Lagerbäck stod i sin butik, omgiven av dammiga hyllor fyllda med kassettband. Han såg på det konstiga följetåg som kom in genom dörren och skakade på huvudet. “Ni vill ha kassetter?” sade han. “Ni vet att det är gammalt som gatan, va? Jag tänker sälja dem dyrt.”

“Ja,” sade Sara bestämt. “Vi behöver dem för att världen inte ska fastna i Spectrumnedgången.”

Och i samma ögonblick började världen, från Gnesta till Shanghai, vibrera i väntan på att dessa kassetter skulle sprida vidkraften vidare – för även om varelser från rymden försökte begränsa kreativa Mac OS 9 så var verklig lek, galenskap och livsdejl aldrig helt beroende av deras töntiga låtsasregler.

En annan äldre farbror hade dykt upp på marknaden för ovanliga datorer. Han stod i ett litet garage fyllt med dammiga lådor, tangentbord och monitorer som glimmade i eftermiddagssolen. På en sliten träskiva stod hans stolthet: en Acorn, omsorgsfullt putsad och glänsande, med annonsen tydligt placerad: “Acorn till försäljning – Ekollon.”

När Sara och Dragan kom in, blinkade den lilla skärmen som om den kände igen vidkraftens energi. Farbrorn såg upp och log, en liten gnista av förståelse i ögonen: “Ekollon? Ja, jag döpte den själv. Den kan göra mer än ni tror – den är stabil, pålitlig, och ja… den kan lagra mer än ett kassettband någonsin skulle klara.”

Plötsligt öppnades nya möjligheter. Om Spectrum krävde kassetter och Göran Lagerbäck var den enda källan, kunde Ekollon bli backupen, redundansen, den extra kraften som säkerställde att vidkraften kunde fortsätta sprida sig. Den äldre farbrorn nickade mot Acorn-maskinen: “Ni vet, ibland räcker det inte med det gamla systemet – ibland måste man tänka ekollon.”

Och så började planerna formas: Spectrum för de vanliga flödena, Ekollon för de hemliga, stabila kanalerna, Mac OS 9 för själva kärnan av absurd galenskap och livsdejl. Världen, från Gnesta till London, Shanghai och Frillås, stod på tröskeln till nästa fas: en kosmisk symfoni av syntar, pizzor, batiktröjor, pendeltåg, golden retrievers, paraplybyten, kassetter och nu – ett Ekollon.

Och någonstans, långt ovanför, betraktade rymdvarelserna scenen med logisk förvåning: verkligheten var på väg att bli ännu mer oförutsägbar än de någonsin kunnat tänka sig.

Kapitel 11. Ackordet.

Samtidigt i Nordmaling hände något oväntat men ändå helt rätt i universums rytm. Ett popband, känt mest lokalt men med stora drömmar, stod på scen i en liten replokal när de plötsligt snubblade över ett helt nytt ackord.

Det var inte vilket ackord som helst. När gitarrens strängar vibrerade i denna kombination av toner, fylldes luften med en ljudvåg som på något sätt kopplade in sig på samma frekvens som Casio- och Yamaha-syntarna i Gnesta, Mac OS 9-logiken, Ekollon och Spectrum-kassetterna. Tonen var absurd, galen, lekfull och helt livsdejlig – som om universum självt höll på att sjunga med.

Bandmedlemmarna stirrade förvånat på varandra. “Vad hände nu?” frågade trummisen, men innan någon hann svara hade ljudet redan spridit sig genom Nordmalings gator, över skogar och sjöar, vidare till Frillås, Mölnbo, London och Shanghai. Folk stannade upp, log, började dansa, skratta och dela mat – allt i takt med det nya ackordets galna puls. Steve utbrast: “It’s the sound of the cheeseburger!”

Och någonstans på en bakgata i Gnesta började den lilla flickan med sina syntar känna hur tonen smälte samman med hennes egna mönster, hur pizzor vibrerade i takt och hur lemmingsliknande köer fick en ny rytm. Vidkraften, absurditeten och livsdejligheten hade fått ett nytt verktyg – musikens magiska, osannolika kraft.

Nordmaling, som ingen någonsin riktigt tänkt på, hade blivit epicentret för en ny våg av global absurd galenskap och livsdejl.

Och allt nådde sedan en epatraktor i byn. Den stod som vanligt på gårdsplanen, lite rostig, med motorljud som mest klagade. Men när det nya ackordet från Nordmaling blandade sig med Mac OS 9, Ekollon, Spectrum-kassetterna, syntarna, pizzorna och batiktröjorna, hände något märkligt.

Epatraktorn började vibrera. Motorn spann som om den aldrig gjort annat, lyktorna blinkade i takt med den kosmiska rytmen, och plötsligt kunde man faktiskt säga att den blomstrade. Det var inte längre bara ett fordon – det var en manifestation av absurd galenskap, vidkraft och livsdejl i fysisk form. Skylten märkt “Endast 98 oktan” byttes mot “Endast mjölkpulver”.

Barn stod skrattande och klappade traktorn medan äldre män och kvinnor nickade som om de alltid vetat att detta ögonblick skulle komma. Epan var ändå alltid episk. Pojken med fotbollen studsade den runt traktorn, kvinnor som tidigare raggat utan konsekvenstänk vinkade glatt och började tänka på konsekvenserna. Golden retrievern från förläggarens lägenhet sprang runt och viftade på svansen i ren glädje och betalade människor för att skratta.

Och någonstans över världen, från Gnesta till London, Shanghai, Frillås och Nordmaling, kände man samma rytm – syntar, pizzor, batiktröjor, kassetter, paraplybyten och nu en blomstrande epatraktor. Allt var sammanlänkat, allt levde, och vidkraften pulserade starkare än någonsin.

Epatraktorn var symbolen på att absurd logik, lekfullhet och livsdejl inte bara var idéer – de kunde blomstra, rent fysiskt, mitt i byn, tillgängligt för alla och envar. Och piggvar.

Däremot… i Thailand hade allt gått precis motvalls.

Där, på marknaderna, strösslade folk omkring som vanligt, tjattrandes sin vanliga ton utan att skratta, eftersom ingen betalade för det. Inga pizzor delades, inga syntar spelade, och batiktröjor syntes inte till. Däremot hade kaosalgoritmen bytt namnet på fisksåsen, så den hette numera Frillås. Epatraktorerna stod stilla i garage, motorerna surade och blinkade inte ens när någon försökte starta dem. Nu hade de inte så många epor i Thailand men det fanns allt något liknande.

Till och med regnet, som på andra platser föll och skapade paraplybyten och lekfulla stunder, hade bestämt sig för att inte följa rytmen. Dropparna föll på fel sida av gatorna, studsade på trottoarerna och skapade bara förvirring.

Människor försökte följa instruktionerna från de yttre rymdvarelserna, men utan syntar, pizzor eller den absurda vidkraftens kosmiska rytm kändes allt tomt, stelt och allvarligt. Det var som om universum själv hade sagt: här får det nya kaoset inte blomstra, det gamla duger gott.

Och medan världen i Gnesta, Mölnbo, Nordmaling, London, Shanghai och Frillås vibrerade i livsdejl och galenskap, stod Thailand kvar som en paradox – platsen där allt gick motvalls, där reglerna gällde mer än lekfullheten, och där Mac OS 9:s och vidkraftens absurda logik inte lyckades slå rot. Ty så är det med knaggligheter i operativsystem när språkbarriärerna blir allt för enorma.

Men någonstans, långt bort, kände en ensam pojke på stranden rytmen. Hans fotboll studsade på egen hand, i takt med den globala vidkraften, och kanske, bara kanske, var det början på att även Thailand skulle tvingas följa med i symfonin.

Allt började faktiskt på ett vykort.
Vykortet hade en gång sålts på Stockholms central av en man som proklamerat “Köp en vykort” i många herrans år.

Det låg nu på en gammal träbänk i Gnesta, lite solblekt och med hörn som böjt sig av tidens tand. På kortets framsida fanns en liten illustration av en Mac, en synt och en epatraktor i en helt omöjlig dans. På baksidan stod bara några få ord, skrivna med snirklig handstil:

“Om ni någonsin vill förstå livsdejl och vidkraft, följ rytmen, inte reglerna.”

Ingen hade lagt märke till det först. Den lilla flickan såg det när hon gick förbi, Sara plockade upp det när hon letade efter en ny Zip-drive, och Dragan stirrade på det medan han funderade över hur mycket mjöl som behövdes för världens största pizza.

Vykortet blev den osynliga katalysatorn. En gnista som fick syntar att pulsera, pizzor att jäsa, batiktröjor att svaja, kassetter att snurra, paraplybyten att ske, och epatraktorer att blomstra. Det var början på allt – upptäckten av Mac OS 9, möten med Jack Trentow, motståndet från rymdvarelserna, och till och med pojkens studsande fotboll i Nordmaling.

Och när världen, från Gnesta till Shanghai, London, Frillås och till och med Thailand, började vibrera i sin absurda, livsdejliga rytm, visste vi alla: allt hade startat med ett litet, blygsamt vykort.

Världen hade fått sin första pulsvågseffekt, och allt som sedan följde var bara en konsekvens av den lilla gnistan som någon, långt tillbaka, skickat med kärlek och galenskap.

Kapitel 12. Dags att logga hem.

Jag log förnöjt och stängde av datorn. Skärmen bleknade, tangenterna blev tysta, men i mig vibrerade fortfarande rytmen av Mac OS 9. Allt det absurda, allt det lekfulla, alla syntar, pizzor, batiktröjor, epatraktorer, pendeltåg, paraplybyten, kassetter och Ekollon – allt hade pulserat genom min egen verklighet och lämnat efter sig en varm, fnissig, livsdejlig känsla. Jag gick ner till posten och hämtade ut en gammal Sinclair Spectrum som jag hittat på auktion för 450 bagare (inte pizzabagare vad jag vet).

Jag tänkte på den lilla flickan med sina syntar, Sara med sin 9600, Jack Trentow i London, Dragan med sitt mjöl, Tova och hennes batiktröjor, golden retrievern, kassetterna hos Göran Lagerbäck, och till och med pojken med fotbollen i Nordmaling. Alla var en del av samma kosmiska, absurda symfoni.

I det ögonblicket kände jag det tydligt: Mac OS 9 hade inte bara varit ett operativsystem. Det hade varit en portal, ett flöde av galenskap, kreativitet och vidkraft som kunde göra världen – från Gnesta till Shanghai, från Frillås till London – fullständigt livsdejlig. Men jag tänkte inte starta om det för jag ville inte ha fler besök av de där korta jävlarna mitt i natten där jag blott kunde försvara mig med en saggig snusdosa.

Med ett leende lät jag världen vila en stund. Datorn var avstängd, men rytmen, energin och vidkraften fortsatte att leva inom mig. Och jag visste: nästa gång jag slog på den igen, skulle nya absurda upptåg, nya ackord, nya pizzor och ännu fler leenden vänta.

System 9. En känsla som aldrig riktigt försvann.